Recensioner

Kalmar Teater

Vad vore livet utan rytm? Helt klart blekare inser man efter att ha sett Komodogalan på Kalmar Teater.

När jag kommer tillbaka till kontoret efter föreställningen kör jag en trumvirvel på bordet för att undstryka en glad påskhälsning till kollegan. Språket har också rytm och kan göras färdgladare om man tänker på det. Glaaad påsk eller glad påååsk...

Slagverkarna och artisternas lekfullhet och galenskap smittar av sig och för att förtydliga - showen väcker lust till rytm. Slagverks- och teatergruppen Komodo har funnits sedan 2001 och gästade senast på Kalmar teater 2010 med Kabaré Kalabalik. Deras nya föreställning, Komodogalan, bjuder på fyrtiofem minuters maxad underhållning.

Intrigen är enkel, världmästare i olika kategorier ska koras. Det gäller bara att försöka hänga med i tempot under föreställningen med få döda sekunder. Vinnare efter vinnare gör entré genom ett guldigt drapperi.

- Alla är bra på något. Någon är bra på att baka, en annan är bra på att skriva och en tredje är bra på att göra ingenting, säger konferencieren som tillkännager pristagarna.

Först ut är segraren i hundra meter virveltrumma. Rekordet ligger på trettio sekunder och vinnaren trummar så fort att ljudet liknar en arg bisvärm. I kategorin årets medley utforskar gruppen sambandet mellan melodi, klanger och rytmer med marimba och sång. Allt från låtar av Elvis till The Police och Britney Spears ingår i deras medley.

Scenspråket, från kroppsspråk till minspel, är väl tilltaget och snyggt koreograferat.

Var och en i publiken får nog sina favoriter bland segrarna som koras under kvällen. Min favorit är tredjepristagaren i kategorin världens bästa flöjtspelare. Hans inlevelsefulla tolkning av Mio min Mio på en enorm panflöjt är otroligt komiskt.

Komodogalan är lätt att ta till hjärtat, främst för ensemblens egen skull. Alla vet precis hur man gör, och när, och delar ut en härligt sympatisk utstrålning.

Show är en energikick av sällsynt slag - inte så dumt som vaccination mot eventuella vårdepressioner.

Koordinaten, Oxelösund

Bra uppslutning av publik brukar det vara i Koordinaten. Men inte utsålt och fullsatt som det var i går kväll. Och aldrig i livet för en slagverksgrupp. Det skulle vara Kroumata i så fall under glansdagarna, men de finns ju inte längre.

Alltså finns det en lucka för gruppen Komodo att fylla. Men de härmar inte utan har uppfunnit en egen stil, ja nästan en scenshow med slapstick och happening varvat med pedagogiska men också pompösa prator mellan styckena, så att instrumenten hinner flyttas om på scenen.

Ibland var dessa prator perfekta lektioner i allt en slagverkare måste kunna på virveltrumma inklusive de märkliga namn som finns på olika sätt att använda trumstockarna. Ibland urartade de i presentatörens generade försök att prata på och hålla igång på det ena språket efter det andra. Lysande i sin art som performance och spel på publiken, men samtidigt tog jag med mig hem ett generellt tvivel på att ett enda ord av vad de sa skulle kunna vara sant. Men inte det sämsta det heller! Trummans historia hade de kallat sitt program på en dryg timme utan paus. Allt började enligt dem förstås med Big Bang och sedan med att människor började slå på ihåliga trädstammar. Komiskt redan det, när de sedan plockade fram små runda stavar som visade sig avge fyra olika toner i en skala.

Sedan kom afrikanska talande trummor och trummor från franska krig, då signaler av olika slag var nödvändiga för att soldaterna skulle veta när det var anfall. Allt spelat med yttersta precision.

Med marimbans inträde på scenen var vi i vår tid och två man som spelade på samma instrument otroligt samspelt plus xylofon och bastrumma och en hel del annat. Här började man också bli förberedd på allt det lekfulla som skulle komma, när en av de fem låtsades vara så fumlig att han tappade trumpinnar omkring sig. Jag menar, har ni nånsin hört talas om en slagverkare som gör det allra minsta oljud som inte står i noterna?

Ett stycke för fem upphängda cymbaler bjöd på långa stegringar och ännu längre bortdöenden med yttersta kontroll av hur stockarnas virvlar skulle växa och avta. Slapstick blev det när de slog i ett instrument som var fyllt med vispgrädde, eller när en av dem hade fyllt munnen med ärtor en efter en och sedan låtsades kräka ut dem i en papperskorg av plåt och sedan dö. Och jag som trodde att gränsen gick vid att en slagverkare ska kunna blåsa i visselpipa och tuta i gamla bilhorn!

Att provocera publiken gick både bra och dåligt med John Cages famösa stycke 4.33 som helt enkelt är en musiker som sätter sig att spela men bara vänder blad två gånger och sedan reser sig upp och får applåder. Tystnaden i Oxelösund fylldes snart av roat fnitter och höga harklingar men också av klagomål och sura kommentarer. Men så pågick det också bortåt nio minuter, vilket var dumt, för så kul blev det inte.

Däremot visade det slagverkarens lott i livet att betraktas som lägre stående i The Kitchen Department och den som alltid räknar pauserna i noterna för att pricka det enda cymbalslaget rätt.

Häromdagen gav slagverksgruppen en skolkonsert på Spegeln och idag är det allmänhetens tur på bästa matinétid (klockan 14) i Gävle konserthus.

Teatergruppen Komodo är verkligen imponerande, att vara duktig på ett instrument är viktigt men inte allt, för dessutom så ska du ha karisma, låtar eller energi för att du ska sticka ut från mängden.

Komodo blandar på ett underhållande sätt innovativ trumkonst, humor och kabaret, som gör att det varken blir larvigt, tråkigt eller bara en uppvisning. Resultatet blir burlesk trumshow, högtravande lycklig glädje, musikteater med mycket humor, genreöverskridande maximalistisk och minimalistisk kabaré.

Deras minspel och publikkontakt fick hundra mer eller mindre kritiska 15-åringar att kikna av skratt. Om du vill ha en rolig underhållande timme så rekommenderar vi verkligen att ta dig till konserthuset idag.

Deras show är en excess i rytmik men knappast inte bara för de som gillar duktiga musiker, allt byggs upp i en härlig komik som aldrig känns löjlig eller långrandig.

Hela kvintetten gör sitt för att vi i publiken ska ha en upplyftande och rolig stund.

Bara numret där fyra slagverkare slåss om platsen framför en marimba som inte har plats för mer än tre är en upplevelse att betala för.

Missa på egen risk.

Enkelt skulle detta kunna beskrivas som en eruption av rytmer, fantasi och kreativa galenskaper. Rytmen hamnar självklart i centrum då Komodos fem manliga medlemmar är skickliga slagverkare och en uppsjö av instrument tillhörande det gebitet, från små trianglar till stora pukor, tar i olika konstellationer plats i de flesta av inslagen.

Men riktigt så enkelt är det inte, för vid sidan av själva musicerandet växer spännande berättelser och karaktärer fram via musikernas gestaltningsmässiga agerande.

Redan i öppningsnumret byggs det upp en stämning, snarare än en handling, kring aktörernas stramt koncentrerade "attityd" av spjuveraktig aggressivitet. Alla delar av det starkt utåtriktade agerandet, inklusive musiken, levereras med knivskarp kontroll över positioner, rörelser, ansiktsuttryck och blickar. Tillsammans skapar detta ett osedvanligt välsynkroniserat fyrverkeri – av laddade frön till rikt blomstrande upplevelser hos mottagaren.

Ur dessa kollektiva eruptioner växer även en del utpräglade karaktärer fram. Congaspelaren med svårbemästrad erotisk dragning till sitt instrument. Janus, vars sceniska vandring leder från galet förvirrad outsider till militäriskt domderande Linus på linjen-figur. Mr Fitzfinger, som med sitt mekaniskt väloljade och segervissa cirkusleende kunde platsa som såväl hallick som dammsugarförsäljare.

Alla fem gör flera scener där de gemensamt bygger en skön mix av skruvad komik och musikaliska excesser. En av de mest minnesvärda är scenen med symfoniorkesterns underdogs, de som lider en evighets väntan på att äntligen få slå sitt slag på puka, cymbal eller triangel.

En värdig avslutning på en överlag mycket bra höstsäsong för Kristianstads Teaterförening.

När jag kom till Lunds Stadsteater lämnade jag in min jacka i garderoben med en viss skepsis. Hur tusan lyckas man med att göra en föreställning på hela två timmar bara med hjälp av trummor?? Hur lyckas man med att aldrig tappa publiken??

Hur lyckas dom? Svaret är att kombinera trummorna med ”percussion, teater, rörelser, humor, allvar, och glädje - ja livets alla delar - i föreställningar, nummer och shower i oväntade eller väntade sammanhang.” På ett helt fantastiskt sätt blir trummorna, komiken, skådespelarna och publikens skratt och imponerade miner ett då föreställningen drar igång. Föreställningen är väl regisserad och repeterad, detta märker man på att man avslutar alla nummer precis i tid innan publiken har hunnit tröttna på det. Man tar också alla sakerna man utför på scenen ett steg längre, det vill säga att man har utvecklat alla nummer på ett helt obeskrivligt sätt och lyckas att dra det ännu längre och detta utan att tappa publiken.

På scen finns totalt fem trumslagare: Per Svenner, Sebastian Ring, Isak Widmark, Peter Lönnqvist och Petri Heikura. Då man efter ett imponerande trumnummer går var och sig tillbaka till sina karaktärer för att visa upp en helt enormt rolig sketch. Detta fantastiska sätt att varva komiken med musiken, tycker jag fungerar utom ordentligt.

Slagverkarna/skådespelarna är helt fantastiska med sin enorma talang för trummor, men även för sina skådespel och framförallt sin publikkontakt. När jag går ut från teatern är jag nästan lite avundsjuk på deras fantastiska koncept. Jag hoppas att många skrattande och imponerade miner får ta del av Kabaré Kalabaliks föreställningar.

En trumvirvel, två, tre, fyra fem … sen brakar kalabaliken loss i denna makalösa kabaré. Fem trummisar tar andan ur publiken, får oss att jubla, skratta, fnissa, tjuta, stampa med fötterna och klappa händerna. Det liknar inget annat jag har sett, det är hög klass, mycket humor – och allvar – av otroligt skickliga slagverkare.

En slagverksteater kallar de sin föreställning, Teater och slagverk i ett, med andra ord. Och de fem killarna på scen lyckas verkligen få ihop det musikaliska och teatrala till en enastående helhet. Det är inte bara underhållning utan också intelligent satir och parodi på allt från Hitler och militärer till pojkband och en egotrippad superstjärna i guldkavaj och fastklistrat leende.

Egentligen är det rena cirkusen. De fem killarna utför olika nummer och konststycken, solo och tillsammans. Häpp! De jonglerar med trumpinnar, samtidigt som de spelar. Häpp! De dansar med sina trummor. Häpp! De brister ut i smörsång. Och dansar balett. Häpp! De slåss om instrumenten, samtidigt som de spelar. Häpp! Med högst allvarliga miner ger de en mycket seriös konsert – på trianglar.

Det går inte att berätta allt. Men ibland hinner man knappt hämta sig mellan skratten. De fem på scenen hittar hela tiden på nya tricks, det ena galnare än det andra. Till de roligaste numren hör det där en av killarna leker cirkusdomptör och leder en ”kör” med gosedjur eller försöker få ett gosedjur att hoppa genom en ring.

De fem på scenen pratar, bråkar med varandra, springer ut och in, irrar omkring, ”glömmer” publiken eller friar till den. Några döda punkter existerar knappast. När det plötsligt blir tyst på scenen, när de fem sitter gravallvarliga eller någon av dem förvirrad irrar omkring, sitter man bara och väntar. För snart, mycket snart överraskar de oss igen! Allt görs också med ett strålande humör. Med hjälp av en gigantisk arsenal av trummor och andra instrument, ett fyrverkeri till ljussättning med blixtrande, blinkande spotlights, dompterar de fem publiken. Det är imponerande och väldigt kul.

När de fem slagverkarna i Komodo gör entré med trummor, pukor och cymbaler gör man det med besked.

Effekten är omedelbar – publiken i det fullsatta Kulturhuset hukar, förskräckt över ljudvolymen, fascinerad av det distinkta sväng kvintetten frammanar. ”Ska de bara trumma i två timmar?” undrar någon i bänkraden bakom.

Minuten senare är oron stillad. Komodo ägnar sig åt slagverksteater. Det är en ensemble som såg dagens ljus på Göteborgskalaset, turnerade på egen hand under flera år innan man i våras fick ett hem på Jönköpings Teater. Tänk en korsning mellan Kroumata och Varanteatern; de förras hantverksskicklighet kombinerad med de senares burleska humor och charmiga oförmåga (eller ovilja) att sålla mellan numren. Resultatet är ofta häpnadsväckande, ibland lättförglömligt men aldrig ointressant.

De korta sketcherna avlöser varandra i ett högt tempo: en man med ett synnerligen fysiskt förhållande till sin conga, en dansk som bygger en låt på djurläten (hästen är bäst), en entertainer vid namn Mr Fitzfinger som i ett furiöst tempo lirar musik baklänges på sin marimba – med förbundna ögon, på ett ben och med assistentens finger ”där solen aldrig lyser”. Allt varvas med renodlade musikaliska nummer, där Komodo kramar ur det mesta ur slagverkfamiljens talrika arsenal.

Bäst är den synnerligen realistiska driften med en symfoniorkesters slagverksektion. Iförda glasögon – en billig, men tydlig markör – sätter sig kvintetten gravallvarlig bakom notställ och gör det slagverkare oftast gör – räknar paus. Efter tre minuters total tystnad: några slag i luften för att känna in takten och ett pukslag. En stund senare: en blick på en imaginär dirigent och ett pling från triangeln. Efter sex, sju insatser på tio minuter reser de sig, bugar och tar emot applåderna. Minimalisktiskt, genialiskt och förbaskat roligt.

Bättre sent än aldrig, igår var jag och såg Kabaré Kalabalik med slagverksteatergruppen Komodo på Teatern. Jag hade biljett till en föreställning för två veckor sedan men då blev ensemblen magsjuk. Igår verkade de friska. Eller friska och friska.... De var helgalna! Charmiga! Überfantastiska! Och imponerande skickliga förstås. Men inte mig emot, en kabaré helt utan spärrar var precis vad jag behövde för att liva upp en vanlig vardagsgrå vecka.

Kära Komodo. Kom. Kom. Kom tillbaka!

"Über Fantastic Deluxe Supreme" är underrubriken för kabarén, och superlativen tar stor plats även på scenen. De fem killarna ränner ut och in på scenen, ibland två, ibland solo, ibland alla på en gång - spelande olika roller - och skapar otroliga rytmer. De olika trummorna och beatsen får det att spritta i benen, och man kommer på sig själv med att trampa takten frenetiskt med fötterna.

Stora doser humor
Det som framförallt höjer föreställningen är gruppens skådespeleri, som bjuder på stora doser humor och roliga monologer. Allting drivet till sin gräns, och parodier på pojkband, danskar, översexuella congatrummare och amerikanska magiker får fullsatta Jönköpings Teater att gapskratta och skrika unisont.

Peter Lönnqvists gör succé med sina karaktärer Janus, den tvåhövdade mannen, och generalen som med sin osäkra framtoning respektive kulsprutesnabbt munläder river ner mängder med skratt.

Bombastisk, fartfylld slagverksteater
Det blir högljutt när Komodo drar igång sina maximala slagverksnummer, och äldre människor i publiken rynkade lite på pannan över ljudnivån, men handlar det om slagverk så blir det ju just det - högljutt. (Och det fanns öronproppar att ta för de som ville).

Men för alla er som gillar bombastisk, fartfylld, humoristisk, rytmisk slagverksteater är det här stället att vara på. Eller om man bara gillar bra underhållning helt enkelt. För hos Kabaré Kalabalik får du allt och lite till.

Slagverksteatergruppen Komodo har tillsammans med regissören Emma Hellström satt ihop en humoristisk föreställning som sätter publiken i gungning. Spektaklet börjar redan i Jönköpings Teaters foajé. Skådespelare och musiker rör sig bland den anländande publiken och skapar en spännande atmosfär. Vi förstår redan här att vi kan vänta oss nästan vad som helst när vi kommer in i salongen. …

Det blir slagverk på alla tänkbara och otänkbara sätt blandat med mycket galenskap och humor. Den mycket träffande illustrationen av slagverkarens roll i en symfoniorkester är en scen som jag gillar extra mycket och den lockar till många skratt.

Inramningen är likt en cirkus där cirkusdirektören presenterar alla dess excentriska karaktärer. Min favorit blir Janus, mannen med två huvuden, som vet hur man lockar till skratt och tycks stjäla varje scen han är med i. Publiken kommer snabbt i rätt stämning och jag har nog aldrig varit med om att Jönköpingspubliken varit så energisk i sitt klappande, skrattande och skrikande under en hel föreställning.

"Slagverksgruppen Komodo från Göteborg hade fått uppdraget att underhålla elever från högstadiet och gymnasiet i Torsberg. Och som de gjorde det. Två timslånga föreställningar med oerhört imponerande musikaliska och koreografiska finesser, kryddat med en hel del sköna och vältajmade humorinslag som lockade till skratt blev resultatet...Hela föreställningen var uppseendeväckande, högljudd och lekfull... Komodo äger scenen i en timmes hisnande show. Per Svenners genomblöta väst, slängd i en knölig hög på scengolvet, är talande för den fysiska prestationen killarna just genomfört. Svettigt, snyggt och sylvasst.

Komodo behöver knappast finare scener än Torsbergs nya, men de förtjänar definitivt större."

"Komodo är en hårt arbetande grupp som levererade en högklassig slagverksteaterföreställning med Ensam i Flock på Storan i september 2007. Detta är en föreställning med förstklassiga insatser, självklart i musikalitet, men även i skådespeleri och manus. Det två sistnämnda imponerade/överraskade mig. Detta är något som känns nytt, fräscht, medryckande och genomtänkt. För en bred massa. Det finns en klar röd tråd och jag tror att alla besökare känner igen respektive karaktär i sig själv eller någon i ens närhet. Detta utan att bli tungt. Och de humoristiska inslagen är strålande! Man garvar ordentligt av olika anledningar genom hela föreställningen. Som ni märker så är det många högt betygsatta element i Ensam i Flock. Det är det som gör det intressant i min mening. Jag tror att det inte dröjer länge innan vi ser mer av Komodo i större sammanhang! Den kvaliteten besitter dom. Så länge utvecklingen och kreativiteten fortlöper. Som från första gången jag stötte på Komodo i klubbsammanhang tills att dom nu stod på Storans scen. Men det är en annan historia.”

”När jag träffar gruppen befinner dom sig på Storan för genrepet. Det är omöjligt att stå still när dom börjar sin show. Nu börjar jag förstå vad som är så speciellt med dessa killarna, en enorm känsla för rytm och mycket samspelta. Mycket humor och en hel del överraskningar väntar för er som kommer till Storan på lördag. Gruppen har stora ambitioner och med den energin jag kände idag så tvivlar jag inte på att i kommer att få se och höra mer av Komodo i framtiden”

”Komodo är en slagverksensamble med fem killar som med mina kroppar, blickar, humor – och inte minst instrument, fullständigt dominerar scenen”